Socker = mer ångestbeteende
När jag läste Ann Fernholms artikel om hur socker kan påverka hjärnans utveckling blev jag faktiskt lite skakad. Inte för att jag inte visste att socker inte är särskilt nyttigt — det vet ju alla — men för att det plötsligt kändes mer konkret. Det handlade inte bara om hål i tänderna eller extra kilon, utan om något mycket djupare: hur hjärnan formas, särskilt under barndomen.
Jag fastnade vid beskrivningen av hur fruktos kunde förändra mössens hjärnor, särskilt i den del som styr planering, impulskontroll och känslor. Det fick mig att tänka på mina egna barn — hur otroligt snabbt deras hjärnor utvecklas, hur allt de upplever och äter på något sätt blir byggstenar i den de håller på att bli. Och så kände jag det där sticket av oro: hur mycket socker får de egentligen i sig, trots att vi “försöker vara rimliga”?
Det är så lätt att lura sig själv. Man tänker: “det är bara lite saft”, “bara lite fredagsgodis”, “bara en glass i parken”. Men de där “bara” lägger sig på varandra, dag för dag. Och jag vet att jag ofta ger efter för bekvämlighetens skull. När barnen tjatar, när jag själv är trött, när man vill undvika ännu en konflikt vid middagsbordet — då känns det enklare att säga ja.
Men efter att ha läst om hur fruktos i höga doser kan störa hjärnans utveckling hos foster och unga djur, känner jag att det kanske inte är värt den bekvämligheten. Jag vill inte bli hysterisk eller skuldbelägga mig själv, men jag tror att vi föräldrar ibland måste våga vara lite obekväma. Våga säga nej, även när det leder till sura miner och tårar för att man inte fick den där glassen.
Jag tänker också på hur svårt det är att skydda barnen från socker i dagens samhälle. Det finns överallt — i skolans fik, i kiosken, i frukostflingor, till och med i “hälsosamma” smoothies. Man måste nästan vara detektiv för att hålla koll. Men kanske är det just där vi behöver börja: inte genom att förbjuda allt, utan genom att bli mer medvetna, prata med barnen, förklara varför vi gör som vi gör.
Jag vill att mina barn ska växa upp med en avslappnad relation till mat, men också med respekt för hur kroppen och hjärnan fungerar. Och kanske handlar det om att lära dem uppskatta riktig smak — sötman i bär, en nybakad pannkaka på helgen, men inte det ständiga droppet av socker som gör att allt annat bleknar.
När jag läste artikeln kände jag inte bara oro, utan också tacksamhet. För det är ju just sån här kunskap vi behöver för att kunna göra bättre val. Och även om möss inte är människor, så är det ändå något där som skaver, något som säger att det är dags att dra i handbromsen lite.
Jag tror inte det handlar om att ta bort all glädje eller förvandla mat till ett projekt. Men jag tänker att om hjärnan faktiskt påverkas av vad vi äter, särskilt under barndomen, så är det svårt att inte ta det på allvar. Jag vill att mina barn ska få växa upp med hjärnor som får bästa möjliga förutsättningar — inte bara för att klara skolan, utan för att känna balans, nyfikenhet och lugn i sig själva. Och det känns som en ganska bra anledning att säga nej till lite mer socker, även om det ibland känns jobbigt i stunden.